Efter några dagar i Prag, där jag deltog under EBLIDA:s konferens, fortsätter tankarna kretsa kring konferensens tema: Sense and sustainability: From goals to action in Week17. Att konferensen lades just i vecka 17 var förstås ingen slump. Det är veckan då bibliotek runt om i Europa, och numera även globalt, uppmärksammar Agenda 2030 och de sjutton globala mål som formar ramverket.
Jag har själv varit delaktig i att bygga upp konceptet Vecka17 som en nordisk satsning och att nu se den plockas upp och uppmärksammas i fler länder och i nya sammanhang är förstås väldigt roligt. Kanske kan det bidra till att bibliotek under lång tid framåt ses som en självklar del i hållbar utveckling.
Samtidigt har jag en gnagande känsla av att tidsperspektiven bara blir kortare och kortare. Akuta frågor som Hormuzsundet, kriget i Ukraina, räntor och bensinpriser konkurrerar om vår omedelbara uppmärksamhet, och det är förstås viktigt. Men hållbarhet kräver precis tvärtom: tålamod, långsiktighet och att många drar åt samma håll under lång tid.
En återkommande tanke som dröjer sig kvar efter Prag och som jag också känner igen hemifrån Sverige, är hur vi inom biblioteksvärlden och i samhället i stort, alldeles för ofta begränsar hållbarhetsbegreppet till den ekologiska dimensionen, med resultatet att vi reducerar potentialen i att arbeta mot Agenda 2030. Hållbarhet handlar om klimat och miljö, men vi glömmer lätt bort att hållbar utveckling också handlar om social sammanhållning och ekonomisk rättvisa. Det är först när ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet samspelar som vi egentligen kan tala om en hållbar framtid.
Det är först när ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet samspelar som vi egentligen kan tala om en hållbar framtid.
Jag tycker att det är just här som biblioteken har en ganska unik position. Vi är en av få aktörer som naturligt arbetar i alla tre dimensionerna. Mycket av det arbete som redan görs på bibliotek – läsfrämjande, demokratiarbete och livslångt lärande – ligger i linje med strategierna för Agenda 2030. Problemet är att det ofta sker i det tysta eller utan att hänvisa till vad det övergripande målet är. För att säkra vår plats framåt måste vi bli bättre på att synliggöra de kopplingarna. Vi behöver tydligt visa vår relevans och markera att vi inte bara följer med i utvecklingen, utan vi har faktiskt förmåga att påverka den.
Det finns mycket man vill göra och ännu mer man önskar att man faktiskt hann och orkade leva upp till i vardagen. Men som en bibliotekarie från ett mindre bibliotek i Tjeckien uttryckte det under konferensen: ”Tiden att sätta sig in i varje internationellt och nationellt ramverk finns aldrig, ändå arbetar vi i praktiken i linje med de flesta av dem”.
Vi måste visa, i praktiken, att vi är aktörer för hållbar utveckling och inte bara i teorin.
Ingen kan göra allt, och det är heller inte poängen. Men jag tror att det är i det lilla, när många gör ungefär samma sak åt samma håll, som något faktiskt kan börja hända. Det är därför jag hoppas att en vecka som Vecka17 inte bara blir ett enskilt arrangemang, utan ett försök att tydligt visa att vi är en del av något större.
Vi närmar oss år 2030 och målsnöret för Agenda 2030. Men vad händer sen? Även om nästa globala ramverk ännu inte är skrivet, pågår samtalen redan. Om vi vill att biblioteken och kulturen ska ha en tydligare plats i det som kommer räcker det inte att vänta på att någon annan skriver in oss. Vi måste visa, i praktiken, att vi är aktörer för hållbar utveckling och inte bara i teorin.
/Ossian Hall,
bibliotekschef,
Ånge kommun.
