På 90-talet, när jag var liten, var en påringning från brevbäraren något av det bästa jag visste. Varje gång han ringde på visste jag att han hade med sig böcker till mig. I regel kom det flera stora väskor med böcker uppdelade i många volymer. Punktskriftsböcker tar betydligt mer plats än tryckta böcker.
Det var med andäktighet jag öppnade väskorna och tog ut böckerna, klädda i tjocka, gammaldags pärmar. Jag hade alltid en bok på gång och läste alltifrån Det lilla huset på prärien till Jane Eyre. Böckerna var en konstant under en annars så kaotisk tonårstid.
När det var dags att fylla på med böcker brukade jag ringa till Talboks- och punktskriftsbiblioteket (TPB). Jag kände igen bibliotekarierna via namn och röst. De fick en tydlig bild av min boksmak och kom ofta med boktips till mig. Böckerna skickades från TPB och jag hade dem hemma inom ett par dagar.
Någonstans längs vägen smög sig förändringarna på. TPB blev Myndigheten för tillgängliga medier (MTM). Servicen blev mindre personlig. Och så småningom var det dags för en ny era inom punktskriften. Först kom spiralbundna pärmar utan fina bokryggar och senare kom så kallade envägslån.
Det innebar att jag inte längre behövde lämna tillbaka böckerna. MTM skulle inte längre ha några lager med böcker utan nya exemplar trycktes på beställning. Rena paradiset för en bokslukare – eller inte.
Jag är tacksam över att jag växte upp i en tid där jag hade möjlighet att läsa böcker på punktskrift
Kvaliteten på pappret blev sämre. Det fanns inget estetiskt tilltalande med boken. Den fina inbundna boken hade ersatts av ett spiralbundet häfte. Förändringen var kanske inte välkommen, men någonstans får man ändå se den som acceptabel. Det finns ju trots allt pocketböcker på de vanliga biblioteken, som spiralhäftena kan liknas vid. Dessutom kan det vara trevligt att slippa hitta kladd och matrester i böcker som lånats om och om igen.
Det som fick mig att välja bort mina punktböcker var att korrekturen rationaliserades bort. Så sent som förra veckan hörde jag av en kollega att han hade fått hem en punktbok med runt 500 tryckfel. Boken skannas nämligen in och stickprov görs på resultatet, men det sker ingen riktig korrektur. Jag har fått hem böcker där det står fä i stället för få, får i stället för far. Siffror smyger sig också in i orden under skanningen. Det kan stå ”m4mm4” när det egentligen ska stå ”mamma”, vilket ter sig helt ologiskt för punktläsaren eftersom det inte finns någon likhet mellan bokstaven ”a” och siffran 4 i punktskrift. Ibland kommer det med extra punkter i bokstaven som gör att det står något helt annat än vad som var tänkt. Exempelvis består bokstaven B av två lodräta punkter och L av tre punkter i punktskrift. Så ”banan” kan bli ”lanan”. Det här gjorde att jag tappade läslusten och gick därför så småningom över till att mestadels läsa tal- och ljudböcker.
Jag är tacksam över att jag växte upp i en tid där jag hade möjlighet att läsa böcker på punktskrift och få en förståelse för skriftspråket. Jag har med mig det när jag läser talböcker. Jag placerar omedvetet in punkter och kommatecken i meningarna även när jag läser med öronen. Det är anledningen till att jag använder ordet läsa i stället för lyssna när jag pratar om upplästa böcker. Men det finns alltid en längtan efter att hålla i en fysisk bok och läsa själv, höra min egen läsröst i huvudet. Och då beställer jag en bok ungefär en gång var femte år och sitter där och tappar läsrytmen och flytet varje gång jag behöver dechiffrera ett skanningsfel. Men jag har mitt skriftspråk med mig sen barndomen – något som synskadade barn inte kan ta för givet i dag.
År 2026 är det dags att punktskriften får samma status som vanlig skrift. För ärligt talat – vem skulle acceptera 500 korrekturfel i en tryckt bok?
I Sverige är det inte inskrivet i skollagen att synskadade barn ska få lära sig punktskrift. I stället hänvisar man mycket till uppläst text. Det gör att utbildningen i punktskrift varierar mycket runt om i landet. Uppläst text kan aldrig ersätta det skrivna ordet. Blinda och gravt synskadade barn behöver lära sig läsa punktskrift för att få en förståelse för stavning, skiljetecken och meningsbyggnad.
Synskadades Riksförbund arbetar därför med den här frågan, så att synskadade barn ska ha samma rätt att lära sig läsa och skriva, som deras seende klasskompisar.
Här skulle MTM:s utgivning av böcker kunna spela en stor roll för att främja läsglädjen och läskunnigheten för såväl synskadade barn som vuxna. Men då behöver de aktivt arbeta med att punktskriften ska få ha sin självklara plats i synskadades liv. Till att börja med kan de återinföra en ordentlig korrekturprocess. År 2026 är det dags att punktskriften får samma status som vanlig skrift. För ärligt talat – vem skulle acceptera 500 korrekturfel i en tryckt bok?
/Belmina Koca,
Intressepolitisk handläggare, Synskadades Riksförbund
