Aniarapriset 2025 går i år till Ingela Strandberg för diktsamlingen ”När jag var snö”.
Ingela Strandberg, född 1944, i Grimeton, Halland, är författare och musiker. Hon har sedan debuten för 50 år sedan givit ut huvudsakligen poesi och hennes dikter har översatts till bland annat engelska, franska, norska, finska och arabiska. Strandberg tog journalistexamen 1964, men är numera författare på heltid. Hon debuterade 1974 med romanen Flickebarn, varpå följde diktsamlingen Visor i vinden (1975) och romanen Genom pärleporten (1976).
Strandberg har mottagit en mängd belöningar, bland vilka kan nämnas Sveriges Radios lyrikpris (2023), Svenska Akademiens nordiska pris (2024) och Samfundet De Nios Stora Pris (2025). Flera av hennes verk finns på Litteraturbanken.
Vad betyder det för dig att bli tilldelad Aniarapriset?
– Aniarapriset betyder mycket för mig på flera plan. Jag är så stolt, så glad! Det är bland annat en bekräftelse på att poesin har en plats mitt i samhället, där biblioteken finns och verkar. Poesi är inte bara en utsmyckning vid högtidliga tillfällen. Den står på bibliotekens hyllor och har ett ärende. Dessutom blir jag rusig av själva namnet, Aniara! Inte bara för att det får mig att tänka på Harry Martinson, utan också för att det känns som om jag nu själv får gå ombord på det rymdskepp som aldrig ger upp sitt sökande efter kunskap, efter ett mål, en mening i vår irrande tillvaro.
Du bor på samma plats som du föddes, i Grimeton, Halland. Hur tror du att platsen har påverkat ditt skrivande?
– Platsen har stor betydelse i mitt skrivande. Jag har genom att skriva om den lärt känna den med alla sina sidor. Det förflutnas skuggor följer mig hack i häl. På gott och ont. Jag har fått lära känna mig själv genom platsen, genom historia och nutid. Jag har sett jordbrukslandskapet förändras från femtiotalets små familjejordbruk till den nya tidens stora arealer och intensiva brukande. Korna blir färre och färre och får ge plats åt hästgårdar. Landskapet förändras snabbt. Jag känner mig ibland numera som en ”urinvånare” som får lära mig att samsas med fritidsfolk och turister… Jag går i min lilla småbrukarskog och gläds åt ugglor och rådjur. Älgarna blir färre och färre. Vi hade en varg som passerade genom byn för några år sedan. Och lodjur har jag sett ett par gånger. Till gården, där vi bor, hör ett par mindre åkrar som är utarrenderade till en ekologisk brukare. Skogen är några år ”fredad” genom ett så kallat ”naturvårdsavtal”. Så jag försöker göra mitt för platsen.
Ditt författarskap sträcker sig över 50 år. Vad är drivkraften i ditt skrivande? Och hur tror du det har förändrats under den tiden?
– Drivkraften att skriva kommer ur insikten att det är det enda sättet att få människor att lyssna på mig. Och så tycker jag så mycket om ord! Hur de ibland lever sitt eget liv. Som om det är orden som bestämmer, inte jag. En annan drivkraft är uppror. Att få uttrycka vreden mot alla sorters förtryck, både det vardagliga och det stora ute i världen. Som väl i grunden kommer från samma rot, girighet, maktlystnad. Rebellen i mig har med åren blivit lugnare. Jag försöker att låta bli åthävor, jag vill uttrycka mig med färre ord och ändå skapa en viss oro. Vi behöver alla hålla oss vakna.
Vad har du för litterära förebilder?
– Mina förebilder är många: Gunnar Ekelöf, Edith Södergran, Jim Morrison, Wallace Stevens, Paul Celan …
Du har inga titlar på dikterna, finns det någon anledning till det?
– Att jag inte har några titlar på dikterna beror på att jag vill ha rymd runt dem. Alla dikter ska stå helt fria, ha en egen sikt. Utan att styras eller tämjas av ett påstått innehåll.
Döden är närvarande genom hela diktsamlingen, med en röd tråd i en katt som har gått bort. Hur var det för dig att gestalta döden i dikten? Finns det någon katharsis i den processen?
– När jag började att skriva om kattens död var det av vrede. Jag tyckte att jag först då såg vad döden stod för: utplåning. Förut skrev jag om döden som befriare. Nu såg jag den som slutet! Att inget är beständigt. Den undersköna naturen en valborgsmässoafton är i dödens närvaro bara bedräglig. Befriaren förvandlades till bödel. Jag vet inte om man kan kalla det katharsis. Men det gav mig en insikt om att allt som lever ska dö. Jag har sett människor och djur dö förut, men den här gången såg jag också så tydligt plågan, lidandet.
Vad har lyriken betytt för dig?
– Lyriken har alltid betytt mycket för mig. I mitt barndomshem fanns en bokhylla i mörk ek och där stod bland annat Dan Andersson, Stig Dagerman, Harry Martinson. När jag läste Stagnelius ”Näcken” förvandlades vår lilla bäck utanför trädgården till en silverbäck. Jag hörde tydligt sången och Näckens giga. Det är vad lyriken ger mig, en större verklighet. Verkligheten blir tydlig, får konturer. Innanför dem ser man det osynliga. ”The poet is the priest of the invisible” säger Wallace Stevens.
I en intervju i Lundströms bokradio, säger du att du skulle vilja skriva något om hur människor behandlar djur. Varför intresserar det dig?
– Jag ser hur människan förhåller sig till djuren som en domptör, en som bestämmer, hägnar in, tämjer, väntar sig lydnad. Tamdjuren blir mat eller gosedjur. De vilda jagas. Ibland för nöjes skull. Å, det är så komplext! Jag kommer aldrig att kunna skriva den boken!
Vad har vi att se fram emot från dig härnäst?
– Till våren kommer nya dikter på Norstedts, ”Under sjöarna”. Det är en form av undersökning av verklighetens bottnar som jag försökt göra tillsammans med min inre hund. Och busskuren är med igen: ”Det enda i byn/som är nattöppet/är sjöarna/och busskuren”.
Juryns motivering:
“Ingela Strandbergs poesi är lika krass som storartad. Dödens närvaro får hennes bilder att skimra. Med några få ord skildras det paradoxala i människans litenhet och samtidiga storhet genom livets cykler. Trots den lokala förankringen i Grimeton, Halland, öppnas det universella. Strandbergs förhållande till orden är i denna diktsamling lika självklar som djuren och naturen som befolkar poesin.”
Utmärkelsen delas ut vid en prisceremoni 13 november. Ceremonin livesänds via föreningens Facebook-sida.
Foto på Ingela Strandberg: Annika Karlbom.
