I torsdags och fredags pågick två bibliotekskonferenser samtidigt i Uppsala. Den ena var Mötesplats profession – forskning och den andra var en mindre konferens för särskilt inbjudna deltagare, som jag förstod det.
Jag menar inte att ställa just dessa två specifika konferenser mot varandra, men att de sammanföll i tid och rum fick mig återigen att fundera över det faktum att bibliotekssektorn verkar ha en närmast omättlig aptit på konferenser.
Man kan börja med en snabb titt i evenemangskalendern på Svensk biblioteksförenings hemsida. Vi vet att den inte ens är komplett, men den är ändå fylld av seminarier, konferenser, nätverksträffar, utvecklingsdagar och fortbildningstillfällen. Oavsett om man arbetar vid folkbibliotek, skolbibliotek, forskningsbibliotek eller specialbibliotek finns det nästan alltid en ny mötesplats att besöka.
Det är förstås något positivt. Biblioteksvärlden är nyfiken och kunskapsorienterad. Vi vill dela erfarenheter, diskutera utmaningar och lära av varandra. Kanske är det också därför nya konferenser fortsätter att växa fram samtidigt som de etablerade lever vidare år efter år.
Samtidigt är vår sektor inte särskilt stor. Det är inte ovanligt att samma personer ofta återkommer som deltagare, föreläsare och experter. Många frågor kan komma att diskuteras i flera olika sammanhang. När två konferenser pågår samtidigt, ibland till och med i samma stad, blir det tydligt att tid och resurser inte är obegränsade.
Men kanske säger mängden konferenser i grunden något positivt. Trots att information finns överallt, trots digitala möten och AI-genererade sammanfattningar, fortsätter vi att resa, samlas och samtala.
Alla mötesplatser behöver inte finnas för alltid.
Kanske beror det på att konferenser aldrig främst handlar om information. De bästa idéerna uppstår ofta i samtalet efter föredraget, i kaffekön eller vid lunchbordet när människor upptäcker att de skruvar på samma frågor.
Den fråga som väcktes hos mig i Uppsala var inte varför två konferenser pågick samtidigt. Frågan är snarare: När är måttet rågat?
Alla mötesplatser behöver inte finnas för alltid. Ibland är den mest konstruktiva utvecklingen inte att skapa något nytt, utan att våga avsluta något som redan spelat sin roll. Om bibliotekssektorn ska använda sina resurser klokt behöver vi kanske bli lika bra på att avveckla konferenser som vi är på att starta dem.
/Karin Martinsson Stattin,
medlems- och evenemangsansvarig, Svensk biblioteksförening.
