Aniarapriset 2026 går till Ellen Mattson för boken ”Konsten att försvinna”.
– Man blir naturligtvis alltid väldigt lyckligt över att få ett pris. Men kanske är detta ändå lite speciellt för mig eftersom det är instiftat av Svensk biblioteksförening och jag har en sådan livslång och stark kärlek till biblioteket. Jag tycker det symboliserar allt som är gott i världen, ett rum fullt av lärdom, öppet för alla. Och som Harry Martinson-läsare kan man ju inte heller tänka sig ett vackrare namn än Aniarapriset, säger Mattson.
Mattson är född 1962 och bosatt utanför Ljungskile i Bohuslän. Hon debuterade som författare 1992 med romanen Nattvandring och har därefter skrivit en rad uppmärksammade böcker, men även dramatik för scenen och radioteatern. Sedan 2019 är hon ledamot av Svenska Akademien där hon innehar stol nr 9. Hon är utbildad bibliotekarie men är idag verksam som författare och kritiker på heltid.
”Att skriva är mitt sätt att skapa mening i livet”
Den prisvinnande boken Konsten att försvinna, utgiven via Albert Bonniers förlag, är en kort och tät skildring av vänskap och dess prövningar. Idén till boken har Mattson burit med sig i flera år.
– Jag har nog gått med idén i ganska många år. Det började som en bild i huvudet, eller en scen snarare: en grupp gamla vänner som betraktar ett tavla som föreställer dem själva – men ändå inte riktigt dem själva. Konstnären har lagt in små skevheter, förskjutningar, hemliga budskap i målningen som skapar oro. Och så sätts det hela igång, en process av förändring. Det blev till bokens första kapitel, säger Mattson.
Mattsons författarskap sträcker sig i över 30 år. Men vad är egentligen drivkraften bakom hennes skrivande? Och hur har det förändrats med tiden?
– Drivkraften är nog dels helt privat, att skriva är mitt sätt att skapa mening i livet. Men framför allt handlar det om människorna jag skriver om, de är levande för mig och jag vill att de ska få vara levande i den rymd som romanen utgör, i den korta tidsrymd läsningen varar. Jag känner väldigt starkt för mina romanfigurer. Den inställningen har inte förändrats på 30 år och inte mitt sätt att skriva heller i någon högre grad, tror jag. Utom det att man fördjupas med åren och att skrivandet också fördjupas. Samtidigt som jag blir lättare och tar lättare på livet ju äldre jag blir. Det är en paradox jag inte kan förklara, säger hon.
Några särskilda litterära förebilder har Mattson däremot inte – men ett liv fullt av läsning.
– Jag har inga förebilder, utan bara ett helt liv fullt av läsning, otaliga favoritförfattare, otaliga älsklingsböcker som jag läser och läser om. Och nya tillkommer hela tiden. Men aldrig någon författare som jag velat likna, följa, eller vad man nu gör med en förebild, säger hon.
Vad har vi att se fram emot från dig härnäst?
– Nu kommer jag att återvända till Bohuslän i historisk tid. Det är något jag tänkt på länge och nu är det dags.
Juryns motivering:
”I boken Konsten att försvinna skildrar Ellen Mattson med ett rikt och målande språk hur vänskap prövas. Med absolut gehör blottlägger hon den urbana nutidsmänniskans ångest och våndor. Mattsons symboliska förskjutningar av tiden och tingen tecknar den vantrivsel och tristess som samtiden påtvingar oss människor. Trösten finns i skapandet.”
Utmärkelsen delas ut vid en prisceremoni 26 november i Stockholm. Ceremonin livesänds via föreningens Facebook-sida.
