Allt oftare rapporteras det om att unga inte har den läsförmåga som krävs när de pluggar på universitetet. För att få bukt med det har Emma Eriksson, bibliotekarie på Tranemo bibliotek, startat en studiecirkel med fokus på högskoleprovsläsning.
I studiecirkeln, som riktar sig till unga vuxna, går de igenom vad som krävs av dem och deras läsning senare i livet. Eriksson fick idén efter att hon läst flera artiklar om att unga idag inte har den läsförmåga som krävs när de börjar på universitetet. Det har rapporterats om läskrisen på universiteten på flera håll, bland annat i SVT och Sveriges Radio.
– Jag kallar detta mitt ”passionsprojekt” eftersom jag har utformat tillfällena helt själv och eftersom jag verkligen tycker att det här projektet är kul. Dessutom kände jag att unga vuxna var en grupp som folkbiblioteken sällan riktar sig mot. Det finns många aktiviteter för barn och tonåringar, men sällan för de 17–20-åringar som ibland är de som är i störst behov av guidning, då man precis har börjat bli vuxen och det är många som står helt ensamma då, säger Eriksson.
Projektet drog igång genom att Eriksson frågade en 17-årig tjej som feriearbetet på biblioteket om hon var intresserad av studiecirkeln, eller kände några i hennes ålder som skulle kunna vara intresserade av att delta.
– Jag bjöd in tre personer och sa att om någon annan verkligen ville komma så var det okej – det kom 13 personer, så pass många att vi inte fick plats i rummet! Där såg jag att intresset fanns och pratade med min chef som gav mig möjligheten att fortsätta med projektet. Mitt syfte med projektet är att öka unga vuxnas läsförmåga, ge dem en kontaktyta med litteratur som de annars finner svår (exempelvis äldre litteratur och akademiska texter), och även att kunna ge dem guidning i en del av livet där man helt plötsligt nu räknas som vuxen, berättar Eriksson.
”Flera bad mig komma på deras student”
Studiecirkeln riktar sig främst till åldrarna 17–25 år, men är öppen för alla. Många ungdomar som varit med i gruppen vet inte vad de ska göra eller ta vägen efter gymnasiet, och känner man sig vilsen får man gärna komma till gruppen, säger Eriksson. Totalt är det fyra tillfällen per termin och varje tillfälle är en timme där studiecirkeln tar avstamp i högskoleprovets fyra verbala delar. Förutom aktivt arbetande med själva provet ger Eriksson även boktips och visar resurser som finns.
– Det kan vara att jag har med mig fysiska böcker som gynnar deras språkutveckling, eller att jag visar hur man söker efter artiklar i öppna databaser. Det är väldigt viktigt att man inte antar att deltagarna är vana vid att använda biblioteketssystem även om de befinner sig på biblioteket ofta. Många vågar inte fråga hur det fungerar eller har inte tänkt på vilka resurser som finns, säger Erikssson.
Reaktionerna på initiativet har varit positiva, både från deltagarna och andra bibliotekarier, berättar hon.
– Mest stolt är jag över alla fina ord jag har fått av ungdomarna, flera bad mig komma på deras student och vissa har frågat om de kan komma till mig senare för guidning i deras liv. Vissa har kommit in på den utbildningen som de sökt, andra har inte börjat sista året på gymnasiet än. För de som var yngre, 16–17 år, eller de som inte hade några ambitioner att varken göra högskoleprovet eller börja på universitetet, frågade jag vad de gjorde hos mig, det är ju ändå nästan som en timmes extra plugg sent på eftermiddagen. Jag fick svaret att de kom för de tyckte att mina tillfällen var roliga, vilket kändes fint. Jag blir oerhört rörd av att något som jag har gjort har kunnat hjälpa andra och att de är så tacksamma över det, säger Eriksson.
Tips för bibliotek
För andra bibliotek som vill starta liknande alternativ menar Eriksson att det är en bra utgångspunkt att börja med att läsa böcker om högskoleprovet eller akademiskt skrivande för att få inspiration.
– Sedan är det bra att ha en presentation man kan visa med tips. Jag sitter alltid ner i gruppen och har en relativt informell konversation med ungdomarna så att de förstår att jag inte kommer döma dem om det finns något de inte kan eller förstår, säger hon.
Att prata med deltagarna är viktigt, inte minst för att förstå vilken nivå deras språkförmåga ligger på, menar Eriksson.
– En person kan läsa jättemycket böcker men ändå ha svårt med det akademiska språket. Självklart får man även kontakta mig om man vill se hur jag har lagt upp det. Jag tycker det är jättekul när människor är intresserade av projektet! Dessutom tänker jag att jag ska utveckla en mall som man kan använda sig av så att andra bibliotek lättare kan börja med liknande studiegrupper om de är intresserade.
