Bibliotek har genom historien varit en paradox, en bärare av kunskap och idéer, men också ett mål för förstörelse. Från Alexandria till Sarajevos nationalbibliotek har konflikter och maktstrukturer försökt att utplåna skriftliga vittnesbörd, drivna av rädsla för ordens förmåga att underminera auktoriteter.
Det är ingen tillfällighet att totalitära regimer i modern tid alltid inleder sin maktkonsolidering med att angripa litteratur, arkiv och utbildning. Kunskap är makt och därför är kontroll över kunskapsförmedling en livsviktig del av förtryck.
För 80 år sedan nådde andra världskriget sitt slut, en av mänsklighetens mörkaste epoker. Miljontals människor dog när nazismen härskade i stora delar av Europa.
Hur påverkades egentligen biblioteken av censur, bokbål och propaganda? Vilka lärdomar kan vi dra för att skydda kunskapens fria flöde? Det är frågor som biblioteken i Sverige måste diskutera idag.
Den viktigaste uppgiften för biblioteken är inte att skydda oss från kränkande idéer, utan att säkerställa att alla idéer får existera i rätt ordning och kontext.
Under andra världskriget visade biblioteken sin tveeggade roll som både offer och motståndare. Nazitysklands bokbål 1933 var bara början. Under andra världskriget systematiserades plundringen av judiska och intellektuellas samlingar över hela Europa. Samtidigt blev biblioteken hemliga mötesplatser och bidrog till spridning av förbjudna idéer för motståndsrörelser. I Frankrike gömde bibliotekarier förbjudna böcker bakom falska hyllväggar. I Warszawa använde man katalogkort för att smuggla meddelanden i getton. Molly Guptill Manning beskriver i When Books Went to War hur den amerikanska militären såg litteratur som ett strategiskt vapen som soldaterna behövde för att bland annat bygga deras moral och ett sätt att medvetandegöra idéerna de kämpade för.
Sveriges neutralitet under kriget skapade en unik situation. Svenska bibliotek översvämmades av propaganda från båda sidor där bibliotekarier navigerade mellan censurkrav och professionell integritet. Vissa valde att bevara propagandamaterial som skickades från nazityskland bakom låsta skåp, medan andra slängde materialet. Denna ambivalens återspeglar bibliotekens ständiga dilemma: ska biblioteket och bibliotekarier vara statens verktyg eller medborgarnas fristad?
Kunskap är makt och därför är kontroll över kunskapsförmedling en livsviktig del av förtryck.
Idag ser vi nya hot mot kunskapsfriheten. I USA inskränker makthavarna medborgarnas tillgång till böcker om bland annat minoriteter, homosexualitet, rasism och kolonialism. Samtidigt använder auktoritära regimer som Ryssland och Ungern bibliotekslagar för att främja nationalistisk propaganda. Även i Sverige har frågor om ”problematisk” litteratur väckt debatt. Ska de som sitter vid den politiska makten verkligen bestämma vad som får läsas? Denna utveckling är särskilt problematisk i en tid då digitalisering ger oss ökad tillgänglighet till kunskap och information, samtidigt som algoritmer styr kommersiella plattformar och kunskapsfilter där vissa röster prioriteras och andra tystas. Numera kan digitala arkiv raderas med ett knapptryck, vilket gör tryckt material, som till exempel litteratur, ännu viktigare att värna om och bevara. Privatägda plattformar kontrollerar alltmer av vår kunskapstillgång och framtidens öde. Utöver det växer röster som vill ”rensa” historien genom att plocka bort obekväma verk från biblioteken. Den viktigaste uppgiften för biblioteken är inte att skydda oss från kränkande idéer, utan att säkerställa att alla idéer får existera i rätt ordning och kontext.
Historien kommer att bedöma oss bibliotekarier utifrån hur vi hanterar denna tids kunskapskris. Skyddar vi det fria ordet och blir biblioteken ”demokratins vagga” i en tid av desinformation, polarisering och hot mot yttrandefrihet, eller anpassar vi verksamheten till rådande maktförhållanden?
Biblioteken måste värna dessa kunskapsfästningar, inte bara som bevarare av det förflutna, utan som grunden för ett fritt samhälle och levande demokratier med tillgång till litteratur med bland annat respekt för mångfald, jämställdhet och inkludering.
/Elias Seyoum,
biblioteksansvarig, Forum för levande historia
