”Putin, the Hague is waiting for you”. Jag är i Vilnius för att delta i den queera kulturfestivalen Kreivės. Programmet har varit digert, så på festivalens tredje dag tar jag en kort paus från förberedelserna av en visning av ett dokumentärt kortfilmsprogram och strosar längs floden Neris.
På andra sidan vattnet tornar stadshuset upp sig, med en jättebanderoll fäst högst upp på fasaden. Budskapet, riktat till den ryske presidenten, sattes upp i mars 2022, strax efter anfallskriget mot Ukraina, och känns väntat med tanke på den geopolitiserade vardag jag sett i staden, med ukrainska flaggor och solidaritetsslagord allestädes närvarande.
Inom festivalens bubbla är gränser – deras upprätthållanden och överskridanden – aktuella på andra sätt. Anledningen till att jag, tillsammans med en handfull andra svenskar, är på plats hänger ihop med ett nätverksarbete som initierades 2023 mellan norska, svenska och finska organisationer med särskilt fokus på queert kulturarv. Med finansiering från Nordisk lgbti-fond arrangerades konferenser i Helsingfors, Bergen och Göteborg för att dela erfarenheter och söka former för samverkan. Att den queera historien korsat gränser blev snabbt uppenbart, då vi såg hur aktivism, kärlek, flykt och vardag fått kroppar och tankar att röra sig mellan länderna. Och så klart inte bara mellan Norge, Sverige och Finland – till nätverket knöts tidigt den litauiska organisationen išgirsti, som nu arrangerar Kreivės-festivalen. När fondfinansieringen tog slut bestämdes att nätverket skulle fortsätta mötas vid konferenser, festivaler, läger och andra tillfällen dit det kan gå att ordna resor med andra medel (här är ett tack till Svensk biblioteksförening på sin plats, för att ha beviljat mig ett resestipendium).
Alla platser är centrum i sin egen värld, och perspektivet från en flodstrand i Vilnius sätter inte bara världspolitik i ett annat fokus. Vad jag tidigare tänkt på som ett nordiskt nätverk, där Litauen kommit att inkluderas, börjar här luckras upp till att också involvera konstnärer, forskare och aktivister från Estland, Polen, Lettland, ukrainare i exil… Men ”luckras upp” är nog inte rätt ord, för när vi hittar varandra och kan se både gemenskaper och skillnader blir banden inte bara fler, utan nog också starkare. Och nationsgeografi är inte den självklara referensen. Då några av oss festivaldeltagare en kväll samtalar om gränserna för detta nya sammanhang, om vad som skulle kunna sägas förena oss, kommer svampar på tal. Inte de mycel som ibland metaforiskt brukar beskriva decentraliserade sammanslutningar, utan något mycket mer konkret. Vi kommer alla från platser där vädret kanske inte är det bästa, men där det finns gott om svamp. Ett paraply så gott som något!
När vi hittar varandra och kan se både gemenskaper och skillnader blir banden inte bara fler, utan nog också starkare.
En annan sorts gränser jag reflekterar över under dessa septemberdagar är de som traditionellt brukar dras mellan kulturarvsinstitutioner, de som å ena sidan förenas i begreppet ”ABM-sektorn”, men som å andra sidan ofta lever ganska parallella liv utan särskilt mycket kontakt. Organisationen jag företräder under festivalen, Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek, har valt ett namn med inspiration från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek. Vår organisation strävar efter en inkludering av olika materialtyper: tryckta böcker och tidskrifter är lika välkomna i våra hyllor som dagböcker och protokoll (eller för den delen skrivmaskiner och tavlor), så länge den som lämnar över dem tycker att de säger något om queer kamp och kultur.
I praktiken är vi inte ensamma om denna mångfald – de allra flesta arkiv, bibliotek och museer har ganska spretiga samlingar. Men kanske bör vi vara tydligare och mer uppmuntrande kring att så är fallet? Om inte annat skulle det kunna innebära att vi lättare kan inspireras av varandras styrkor: arkivens långsiktiga bevarande, bibliotekens tillgänglighet och museernas pedagogik. Eller är min korsbefruktande förhoppning kanske bara ett uttryck för att jag saknar biblioteken under denna queera kulturfestival? När all den entusiasm kring queer historia som jag ser i utställningar, samtal, föreläsningar och scenkonst ska hitta namn på sig själv verkar det som att ”arkiv” och ””museum” ligger närmre till hands, för både traditionella institutioner som det finska Arbetararkivet eller Norges Skeivt Arkiv, och för mer communitybaserade initiativ som QueerMuzeum i Warszawa eller Homografiska Museet i Fengersfors.
En liten bibliotekströst får jag dock under en stadsvandring genom det queera Vilnius med historikern Rasa Navickaitė. Efter att sex mellan män avkriminaliserades år 1993, och stadens första gayklubb letade en passande lokal berättar Rasa att valet föll på att hyra in sig i ett kafé i Tekniska biblioteket. Jag tar det som ett gott tecken.
/Olov Kriström,
samlingssamordnare för Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek.
