Nu är det snart dags för årets Dyslexivecka 5–11 oktober. Den är extra högtidlig så här 30 år efter att den stora Dyslexikampanjen genomfördes 1996, för att öka förståelsen och kunskaperna i Sverige om dyslexi och dess effekter. Kampanjen fick ett stort genomslag. Ett jubileum värt att firas!
Men veckan är också extra angelägen just nu. De landvinningar som har gjorts för att personer med dyslexi ska få det stöd de behöver kan riskeras på grund av missuppfattningar och förenklingar, så som jag uppfattar debatten.
Om vi går till dyslexirörelsens Nio punkter om läsning så är det väldigt klart att de anser att barn med dyslexi ska få rätt stöd för att läsa på traditionellt sätt:
1. Alla barn ska få möjlighet att lära sig läsa på traditionellt sätt.
2. Barn med dyslexi behöver tidigt få extra stöd för att lära sig läsa.
Men eftersom många på grund av sin läsnedsättning inte har möjlighet att läsa så avancerad text som behövs för deras kunskapsinhämtning, måste de också ha rätt till hjälpmedel som inläst text för att inte hamna efter i skolan. Det är självklart inte så att inläst text ska ersätta att adekvata resurser sätts in i skolan för att de ska uppnå ovanstående punkt 1 och 2.
Inläst text är inte talspråk. Det är att lyssna till inläst skriftspråk, med ett mer avancerat ordförråd än i talspråket, tydliga grammatiska regler och även uppbyggnad av en berättelse på ett skriftspråkligt sätt. Jag har själv under min tid som bibliotekarie träffat unga med dyslexi som berättat att de har fått insikter om skriftspråket just via de lite mer avancerade inlästa texterna.
Vi ska inte tappa begåvningar för att de förvägras att tillgodogöra sig text i den form som är möjlig för dem
För att eleverna ska kunna ta del av texter som har ett faktainnehåll som är i nivå med vad de kan förstå kan de utveckla sin fulla potential. Det tjänar inte bara de enskilda eleverna på, utan samhället i stort. Vi ska inte tappa begåvningar för att de förvägras att tillgodogöra sig text i den form som är möjlig för dem.
Det kan verka självklart, men det behövs alltså en satsning både på att stötta elevers egen läsning och på deras användning av inläst text vid rätt tillfällen och på rätt sätt. För att spetsa till det behövs både pärm och skärm. Ett bra samarbete mellan lärare och skolbibliotekarier är viktigt här. Lärarna har den pedagogiska och didaktiska kunskapen och bibliotekarierna kan hitta rätt litteratur i rätt form.
Jag hoppas att många skolbibliotek och folkbibliotek kan lyfta kunskapen om all form av läsning under årets Dyslexivecka. För allas bästa.
/Jenny Nilsson, sakkunnig, Svensk biblioteksförening.
