Denna vecka är det läslov runt om i Sverige. Skolor, bibliotek och föräldrar kommer att uppmana barn och unga att läsa – det är bra. Men om uppmaningen ska nå alla barn måste vi säga högt det som forskare och pedagoger länge vetat: man kan läsa på flera sätt. Med ögonen, med fingrarna och med öronen.
Läsning brukar beskrivas som två delar: avkodning och förståelse. Avkodningen är tekniken att göra om bokstäver till ord. Förståelsen är det som gör läsningen meningsfull, att följa en berättelse, lära sig något nytt, känna med en romanfigur.
För de flesta barn blir avkodningen snabb och automatisk efter några år. För barn med dyslexi, uppskattningsvis fem till tio procent av alla barn, fortsätter den att kosta så mycket kraft att det inte blir något kvar till själva texten. Det är viktigt att understryka att dessa barn behöver träna på avkodningen, mycket och tidigt. Lästräningen ska inte vänta. Men när avkodningen tar emot gör tal- och ljudböcker det möjligt att ändå ta del av texter och bygga förståelse, parallellt med träningen. När man läser en talbok hoppar man över avkodningen och går direkt till innehållet.
Ingen skulle påstå att den som läser punktskrift inte läser. På samma sätt bör vi se den som läser en bok med öronen, som en läsare.
Idor Svensson, professor i klinisk psykologi vid Linnéuniversitetet, har forskat om dyslexi och assisterande teknik i över tre decennier. Hans forskning visar att elever kan förstå texter bättre när de läser dem med öronen och att många med dyslexi aldrig blir tillräckligt effektiva läsare med ögonen, hur länge de än tränar. Svensson har ställt en fråga som alla som arbetar med barn borde fundera på: ”Hur länge får man vara en svag läsare innan man tappar motivationen för skolarbetet?”
Trots forskningen lever föreställningen kvar att ljudböcker är en genväg. Barn, särskilt äldre ungdomar, har ofta lärt sig att “läsa med öronen är fusk”. Den skammen kostar. Ett barn som slutar läsa tal- och ljudböcker för att det känns som att välja den lätta vägen slutar ofta läsa helt.
Normen syns i allt från läsutmaningar där bara tryckta böcker räknas till nationella prov. Eleven Saga Lööf fick inte använda sina hjälpmedel på läsförståelsedelen av nationella provet i årskurs 6 och anmälde Sverige till FN:s kommitté för funktionsrättskonventionen. Hennes fall visar att frågan inte bara handlar om pedagogik utan om rätten att lära sig på lika villkor.
Lästräning med ögonen och att läsa med öronen konkurrerar inte, de kompletterar varandra. Den som läser tal- och ljudböcker bygger ordförråd, kunskap om världen och känsla för hur berättelser är uppbyggda. Den som stängs ute från böckerna för att avkodningen tar emot halkar efter, år för år. Läslovet är ett utmärkt tillfälle att vidga synen på vad läsning är. Det krävs inte mycket:
Läs talböcker och ljudböcker. Barn med läsnedsättning kan få tillgång till talböcker via Legimus – ett kostnadsfritt hjälpmedel som kräver intyg från skolan. De flesta bibliotek har också ljudböcker i en app som är gratis med lånekort.
Räkna alla böcker. Låt talböcker och ljudböcker räknas i läsutmaningar och läslistor, i skolan och hemma.
Läs tillsammans. En talbok eller ljudbok i bilen eller vid middagsbordet ger gemensamma läsupplevelser för hela familjen.
Målet med läslovet är att fler barn ska upptäcka glädjen i att läsa. Då får vi inte stänga dörren för de barn som läser med öronen. Varje bok som blir läst, oavsett hur, är en vinst.
/Helene Öberg, generalsekreterare, Prinsparets Stiftelse
Anders Abrahamsson, ordförande, Dyslexiförbundet
Silvia Ernhagen, generalsekreterare, Svensk biblioteksförening
Anna Werntoft, vd, NE
