Miriam Nauri är bibliotekschef på Karolinska Institutet, och hon är nyinvald till Svensk biblioteksförenings styrelse. Läs hennes krönika där hon tar ett kritiskt grepp om dagens system för öppen vetenskap och publicering med fokus på hur ekonomiska incitament påverkar kvalitet och tillgänglighet.

För någon månad sedan närvarade jag på ett webbinarium i Sveriges universitets- och högskoleförbunds, SUHF, regi på temat Omställningen till ett öppet vetenskapligt system – hur går det? Frågan är högst relevant, rörelsen för open access har verkat i 25 år, borde vi inte redan vara i mål nu?

Webbinariet var en sorts nulägesanalys och återblick på de senaste tio årens policy-, infrastruktur- och ekonomiska utveckling inom det breda område som täcks av paraplybegreppet öppen vetenskap. Talare var verksamma inom SUHF:s arbetsgrupper, Vetenskapsrådet och Kungliga biblioteket.

Bild Miriam Nauri.
Bild på Miriam Nauri. Fotograf: Stefan Zimmerman.

Hur går det då? Min känsla efteråt var: så där. Visst har vi utvecklat policyer och gjort forskningspublikationer mer tillgängliga, särskilt inom EU. Men till vilket pris? En aktör som Elseviers vinstmarginaler ligger fortfarande uppåt 40 procent och deras marknadsandel inom vetenskaplig publicering ligger stabilt runt 17 procent. Samtidigt har nya kommersiella aktörer vuxit fram med ”öppenhet” som affärsmodell. Det är tydligt att det finns pengar att tjäna – antalet vetenskapliga publikationer ökar lavinartat, liksom andelen publikationer av tveksam kvalitet.

Medan vi pratar ihop oss, satsar ett företag som RELX (Elseviers moderbolag) på utvecklare och implementering av strategier.

Den springande punkten sägs ofta vara meriteringssystemet, som driver forskare att publicera allt fler artiklar och helst i så högt rankade tidskrifter som möjligt. Det ligger mycket i det. Kan det nya initiativet Coalition for Advancing Research Assessment, CoARA, leda till förbättring? Om vi bara kunde få akademiska ledare att premiera kvalitet framför kvantitet. Men varför har det inte redan skett?

Kommersialiseringen av forskningen är en del av svaret. Akademin är splittrad, medan storbolagen har styrkan och förmågan att snabbt driva igenom sina affärsstrategier. Innan politiken och akademin ens hunnit enas om gemensamma principer, har förlagen redan uppdaterat sina affärsmodeller och tjänsteerbjudanden. Det blir enklast och billigast, åtminstone på kort sikt, att låta dem göra jobbet. När utvärdering liksom så mycket annat i vårt samhälle nu dessutom i högre grad förväntas vara ”datadriven” så är det uppenbart vilka som har datakraften. På så vis bevaras systemets grundvalar.

Därför tror jag tyvärr att när CoARA-samarbetet väl har tagit fram principer för bedömning av forskning, så kommer flera av de välkända bolagen redan ha färdiga stödsystem byggda på ”öppen vetenskap-principer” som de kan sälja till oss.

Medan vi pratar ihop oss, satsar ett företag som RELX (Elseviers moderbolag) på utvecklare och implementering av strategier. Ungefär 8500 personer i kategorin ”technologists” jobbar inom företaget. Som en jämförelse har Karolinska institutet, KI, som ett av de ledande medicinska universiteten i världen, något hundratal anställda inom tech-relaterade befattningar.

Det är tydligt att det finns pengar att tjäna – antalet vetenskapliga publikationer ökar lavinartat, liksom andelen publikationer av tveksam kvalitet.

Så vad är lösningen? Jag tror att den senaste Stockholmsdeklarationen om reformering av det vetenskapliga publiceringssystemet tar fasta på något centralt. Vi måste rikta ljuset ännu mer mot de ekonomiska incitamenten som ligger till grund för nuvarande system. Om vi resolut tog tillbaka kontrollen över den vetenskapliga utgivningen till akademin, med lärosätesbibliotekens stöd, skulle många av dagens problem självsaneras. Om det ekonomiska intresset försvann, skulle meriteringssystemen mer naturligt balansera sig mot kvalitet snarare än kvantitet. Om vi investerade de pengar som idag går till storförlagen i akademiskt ägda alternativ, skulle verklig förändring kunna ske.

För att det ska vara möjligt, så måste vi bygga gemensamma lösningar och ha uthållighet. Vi måste också stå ut med att lösningarna till en början kanske inte blir lika snyggt paketerade som de kommersiella alternativen. Här finns många år av missade investeringar att ta igen. Vi blir allt fler som tycker att det är värt det.

/Miriam Nauri,
bibliotekschef, Karolinska Institutet

Referenser: